MedborgerligMedmänniska

SOSFS 1997:15 kap 4 Socialstyrelsens allmänna råd för ingripande om LVU

Kapitel 4 Förutsättningarna för vård ­ miljöfallen

Förutsättningar för ingripande

I 2 § LVU anges de förutsättningar som kan leda till att ett barn bereds vård med stöd av LVU på grund av förhållandena i hemmet (miljöfallen):

­ otillbörligt utnyttjande,
brister i omsorgen, eller
­ något annat förhållande i hemmet.
Det är inte förhållandena i sig som utgör grunden för ingripande enligt LVU, utan de konsekvenser som dessa kan få för det enskilda barnets hälsa och utveckling på kort och lång sikt. Dessa konsekvenser måste bedömas från fall till fall och sättas i relation till att olika barn kan ha olika behov och olika egna resurser och att föräldrar har förmåga att tillgodose barns behov på olika sätt.

Det är inte möjligt att beskriva alla de situationer och förhållanden som kan föranleda åtgärder från socialnämndens sida, frivilliga eller med tvång. Vilka insatser som behöver vidtas måste självfallet avgöras från fall till fall. Det är viktigt att en sammanvägning görs av det enskilda barnets behov och föräldrarnas och andra närståendes sammantagna förmåga att tillgodose detta behov. Många gånger är det inte heller en faktor i hemmiljön som föranleder en åtgärd, utan flera olika faktorer som var för sig inte utgör något skäl för ingripande men som sammantagna uppfyller kriterierna för LVU.

Socialstyrelsen vill kraftigt framhålla att det är effekterna av föräldrarnas omsorgsförmåga i förhållande till det aktuella barnet som skall bedömas, inte t.ex. föräldrarnas missbruk i sig.

Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 2 § LVU

Vård enligt 2 § LVU kan beslutas för barn och ungdom under 18 år. Sådan vård upphör senast då den unge fyller 18 år (21 § andra stycket LVU).

Ofött barn

Beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om ansökan om vård med stöd av LVU kan inte fattas innan ett barn har fötts.

Däremot hindrar inte sekretessen att uppgift om en gravid missbrukande kvinna eller närstående till henne lämnas mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet (14 kap. 2 § sjunde stycket SekrL).

I hemmet

Med uttrycket “i hemmet” avses både föräldrahemmet och annat hem där barnet stadigvarande vistas (prop. 1989/90:28 s. 108). Begreppet “i hemmet” har också en abstrakt betydelse. Det avser alla de situationer då den unge står direkt eller indirekt under vårdnadshavarens eller annan fostrares inflytande. Om den unge tillfälligt bor i en annan familj och far illa där, ankommer det i första hand på vårdnadshavaren att ta hem den unge. Om familjen där barnet vistas inte lämnar över den unge till vårdnadshavaren, får denne vända sig till länsrätten och begära verkställighet enligt reglerna i 21 kap. FB. Om vårdnadshavaren inte försöker få hem barnet kan dock LVU bli tillämplig.

När ett barn är placerat

Om ett barn, som är placerat genom socialnämndens försorg, far illa i ett familjehem eller i ett HVB, ankommer det på socialnämnden att göra en omplacering. Om hemmet vägrar att lämna ifrån sig barnet, kan inte nämnden anlita polishandräckning om det är en placering med stöd av socialtjänstlagen. Vid sådana placeringar får vårdnadshavaren i stället begära verkställighet hos länsrätten med stöd av föräldrabalkens bestämmelser (21 kap.). Om vårdnadshavaren inte gör det och därigenom inte tar sitt ansvar för att skydda barnet, måste nämnden överväga om det finns förutsättningar för ett ingripande med stöd av LVU.

JO har uppmärksammat frågan om möjligheten att använda LVU då en vårdnadshavare önskat få hem ett barn från ett familjehem (beslut 1985-12-18, dnr 2989-1985 s. 67). I ärendet vägrade familjehemsföräldrarna att lämna över barnet till vårdnadshavaren. Det fanns grund att anta att barnet for illa i familjehemmet. Socialnämnden omhändertog därför barnet med stöd av 6 § LVU och återförde barnet till vårdnadshavaren vars hemförhållanden var utan anmärkning och som själv ville ha hem barnet. Enligt JO var omhändertagandet enligt 6 § LVU felaktigt. Socialnämnden borde i stället ha hänvisat vårdnadshavaren att hos länsrätten begära överflyttning av barnet.

Om barnet däremot är placerat med stöd av LVU, kan socialtjänsten begära polishandräckning för att flytta barnet från det olämpliga hemmet i syfte att göra en omplacering.

Ungdomar som flyttat hemifrån

Med begreppet “hemmet” åsyftas enligt Socialstyrelsens uppfattning i detta sammanhang ett hem där den unge är barn i förhållande till vuxna eller på annat sätt står under vårdnadshavarens tillsyn. Detta innebär t.ex. att en underårig flicka, som sammanbor med en man som misshandlar henne, inte enbart genom sin underårighet skyddas av LVU. Har flickan tvingats till sammanboende av sin vårdnadshavare kan förhållandena däremot vara att hänföra till vårdnadshavaren och LVU kan då vara tillämplig. Likaså kan LVU vara tillämplig om vårdnadshavaren inte medverkar till att den unge som vistas i skadliga miljöer kommer bort därifrån. Det kan gälla ungdomar som bor i s.k. knarkarkvartar eller hos kriminella personer.

Barn som inte vistas hos föräldrarna

LVU kan tillämpas även om barnet befinner sig i ett annat hem än det egna och vårdnadshavaren står i begrepp att ta hem barnet. Om grunderna för vård enligt LVU är uppfyllda hos vårdnadshavaren, kan LVU vara tillämplig även om ingen anmärkning kan riktas mot hemmet där barnet tillfälligt befinner sig (prop. 1989/90:28 s. 108). Nämnden behöver inte avvakta tills barnet kommit hem till föräldrarna och där konstateras fara illa. Däremot måste det stå klart att föräldrarna avser att ta hem barnet inom en snar framtid. Ett exempel på att LVU kan tillämpas även om barnet inte befinner sig i föräldrahemmet gäller ett nyfött barn. Det finns inte något som hindrar att ett barn omhändertas direkt efter födelsen om nämnden bedömer att det finns skäl till detta.

Misshandel

LVU är tillämplig i alla situationer där ett barn utsätts för misshandel i hemmet. Med misshandel menas både fysisk och psykisk misshandel.

Fysisk misshandel

Socialnämnden skall bedöma vilken risk för barnets hälsa och utveckling som föreligger på grund av misshandeln. Den risken beror i sin tur bl.a. på hur allvarlig misshandeln är, om den upprepats, om risk för upprepning föreligger och barnets ålder. Redan en ringa grad av misshandel eller fysisk bestraffning kan utgöra en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling om det inte är fråga om en enstaka, överilad handling. Någon gång kan det vara uppenbart att risk för upprepning inte föreligger, t.ex. om förövaren inte längre finns i barnets hem. Grund för ingripande kan ändå finnas med hänsyn till risken för barnets framtida utveckling. Barnet kan t.ex. behöva behandling för att bearbeta det inträffade och vårdnadshavaren motsätter sig den behövliga vården. Det kan då finnas risk för framtida skada på barnet.

Socialstyrelsen vill här erinra om bestämmelsen i 6 kap. 1 § FB om förbud mot aga. I många länder förekommer barnaga som uppfostringsmetod. Föräldrar som kommer från andra kulturer kan ha svårt att förstå och acceptera det svenska förbudet mot aga. Några särskilda regler gäller naturligtvis inte för invandrade familjer. Aga inom familjen kan således aldrig accepteras.

Kvinnlig könsstympning

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor är det straffbart att utföra ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (omskärelse), oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.

Då en anmälan om misstanke om planerad kvinnlig könsstympning inkommer till socialtjänsten eller om socialtjänsten på annat sätt får kännedom om sådan misstanke, bör det första vara att informera familjen om svensk syn på könsstympning och att svensk lag förbjuder sådana ingrepp.

Om socialnämnden bedömer att det inte finns något annat sätt att skydda en flicka mot könsstympning, anser Socialstyrelsen att LVU bör kunna tillämpas till dess nämnden bedömer att faran för flickan är över. Se vidare Socialstyrelsens Meddelandeblad 2/93.

Münchhausen-syndrom by proxy

Ett fysiskt övergrepp som uppmärksammats alltmer på senare tid är Münchhausen-syndrom by proxy. Syndromet innebär att föräldrarna, oftast modern, framkallar en sjukdom hos barnet. De hittar på sjukdomssymtom hos barnet eller skadar själva barnet. På grundval av föräldrarnas berättelser kan barnet utsättas för smärtsamma undersökningar, operationer och behandlingar. Genom att utan orsak behöva underkasta sig smärtsamma undersökningar, utsätts barnet för en form av fysiskt övergrepp på föräldrarnas initiativ. Risken för att barnet skall få bestående men eller avlida är inte ringa. LVU är tillämplig i dessa fall.

Brottsbalkens regler om misshandel

Enligt 3 kap. 5 § BrB föreligger misshandel om någon tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Som kroppsskada räknas sår, svullnader, benbrott och ledskador, men även funktionsrubbningar av olika slag som förlamningar eller skador på syn och hörsel. Sjukdom inbegriper även psykisk sjukdom eller invaliditet samt sådant lidande som medför en medicinsk påvisbar effekt. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Misshandelsbrotten är uppdelade i misshandel (3 kap. 5 § BrB) och grov misshandel (3 kap. 6 § BrB).

Vid bedömningen av om en misshandel skall anses som grov skall enligt lagtexten (3 kap. 6 § BrB) särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet. HD har i ett fall (NJA 1992 s. 85) funnit att misshandel av ett 1,5 år gammalt barn utgjorde grov misshandel. Misshandeln hade såvitt framkommit skett endast vid ett tillfälle. Barnet hade ett 25-tal skador i form av blåmärken och skrapsår som var av mindre allvarligt slag. HD fann dock att misshandeln vittnade om sådan hänsynslöshet att den var att bedöma som grov eftersom den riktats mot ett litet barn som var helt skyddslöst.

Nämndens bedömning av misshandel

Brottsbalkens kriterier för misshandel och LVU:s bestämmelser om vilka förhållanden som kan ligga till grund för vård är inte helt jämförbara. Nämnden har möjlighet att ingripa med stöd av LVU om ett barn utsätts för misshandel, även om det inte går att slå fast vem som är gärningsman eller om det inträffade inte kan hänföras till misshandel enligt brottsbalken.

Socialnämnden har således att göra en självständig bedömning av barnets behov av skydd och stöd och behöver inte avvakta polisutredningen. Nämndens bedömning skall inte enbart omfatta en eventuell polisanmäld misshandel utan barnets hela situation. Nämnden har att vidta de åtgärder som behövs för att skydda barnet och ge det erforderlig vård oberoende av om en polisutredning leder till åtal och fällande dom eller om åtalet läggs ner eller den misstänkte frikänns. Uppgifter från polisutredningen kan naturligtvis vara värdefulla som del i den sociala utredningen av vad barnet utsatts för.

Socialnämnden har att ta ställning till om barnet behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Då små barn utsätts för misshandel är det som regel oundvikligt att skilja dem från hemmet (prop. 1989/90:28 s. 107). Naturligtvis måste en noggrann bedömning göras i det enskilda fallet. Att garantera barnets behov av skydd måste dock vara den primära uppgiften för socialtjänsten. Även om den person som misstänks för eller har gjort sig skyldig till övergrepp lämnar hemmet, är det viktigt att bedöma om barnets vårdnadshavare i fortsättningen kan skydda barnet.

Psykisk misshandel

Psykiska övergrepp mot barn kan ske i många olika situationer. Eftersom psykisk misshandel inte märks lika tydligt som fysisk, kan den vara svårare att styrka. Psykisk misshandel kan även ligga nära situationer som kan bedömas som “brister i omsorgen”.

Med psykisk misshandel menas exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terror (prop. 1989/90:28 s. 107). Det kan vara att ett barn alltid särbehandlas negativt i jämförelse med syskonen, inte får äta med familjen, inte alls får motsvarande standard som övriga familjemedlemmar etc. En annan situation är då föräldrarna ständigt säger till ett barn att det är dumt, klumpigt, fult, värdelöst, det värsta som hänt föräldrarna etc. Ett annat exempel är då ett barn ständigt lever under hot av något slag, t.ex. hot om stryk eller andra repressalier eller att föräldrarna inte vill ha kvar barnet i hemmet.

Otillbörligt utnyttjande

Begreppet otillbörligt utnyttjande avser i första hand att någon utnyttjar barnet sexuellt. Det kan också vara fråga om att barnet utnyttjas i pornografiskt syfte.

För ytterligare vägledning, se Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) “Sexuella övergrepp mot barn”.

Barnet kan vidare utnyttjas otillbörligt på så sätt att det tvingas utföra ett alltför ansträngande kroppsarbete eller att en förälder lägger på barnet ett så stort självständigt ansvar för hemmet eller familjen att det medför en påtaglig risk för skada på barnets hälsa eller utveckling (prop. 1989/90 s. 107).

Överkrav kan ligga nära förhållanden som kan bedömas som “brister i omsorgen” genom att barnet inte får erforderlig omsorg i förhållande till sin ålder och sina behov.

Ett otillbörligt utnyttjande behöver inte vara medvetet från fostrarens sida. Det kan vara så att denne inte själv förmår att ta tillräckligt ansvar för hemmet eller inte inser vad som fordras av en vuxen. Det har då skett ett rollbyte i familjen och barnet övertar föräldrarollen. Ett sådant förhållande är inte ovanligt i missbrukarfamiljer.

Enbart det förhållandet att en förälder är sjuk eller funktionshindrad och att barnet därför får ta mer ansvar än jämnåriga behöver inte innebära att ett otillbörligt utnyttjande föreligger.

Brister i omsorgen

Psykiska behov

Barn kräver för sin utveckling en miljö som kan ge trygghet, stimulans och känslomässig näring. Ju yngre barnet är desto mer beroende är det av sina föräldrar/vårdare. Även de vuxnas inbördes relation och samarbetsförmåga är viktig för barnet.

Om missförhållanden i ett barns hem märks utåt kan det ofta vara uppenbart att barnet far illa och behöver hjälp. Det kan t.ex. gälla vid missbruk hos föräldrarna, öppet utlevd aggressivitet, psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna eller andra situationer där föräldrarnas symtom är uppenbara för omgivningen. Men också i familjer som ytligt sett fungerar väl kan barn fara illa psykiskt eller utsättas för brister i omsorgen. I konflikter mellan föräldrar får barn många gånger sitta emellan så att deras utveckling kommer i fara. Barn är känsliga för familjeproblem och missförhållanden i hemmiljön och kan reagera med olika symtom. Dessa kan ta sig uttryck på olika sätt i beteendestörningar eller i psykosomatiska symtom som t.ex. aggressivitet, huvudvärk, magont, sömn- eller matproblem eller inkontinens. En del barn reagerar med depression och blir mycket tysta och inåtvända och isolerar sig från sin omgivning.

Brister i omsorgen kan föreligga då ett barns psykiska behov inte tillgodoses men naturligtvis även om inte de fysiska behoven tillgodoses. Ett litet barn är för sin psykiska och fysiska behovstillfredsställelse mer beroende av vuxna än ett äldre barn. Allmänt sett medför psykiska problem och/eller allvarligt missbruk hos föräldrarna negativa konsekvenser för barn. För att kunna vidta åtgärder måste socialnämnden dock kunna påvisa att bristerna hos föräldrarna är sådana att det aktuella barnets behov inte tillgodoses. Ett barns behov måste bedömas utifrån en helhetssyn på barnet med hänsyn tagen till dess ålder, utveckling och andra omständigheter. Detta innebär att barn med liknande symtom kan ha olika vårdbehov som kräver olika insatser beroende på det enskilda barnets personliga resurser.

Behov av fysisk omvårdnad

Ett litet barn är för sin överlevnad helt beroende av vuxna. Barnet måste få mat och skyddas från att skada sig. Det behöver en regelbunden och trygg livsföring. Barnets och hemmets hygien måste åtminstone vara sådan att barnet inte utsätts för hälsorisker. Barnets fysiska utveckling är även beroende av en nära kontakt med vårdaren. Vid allvarliga brister i den kontakten kan barnets viktökning, rörelseutveckling, intellektuella utveckling m.m. hämmas eller avstanna, “failure to thrive”. Barnet kan även gå tillbaka i sin utveckling. En del barn kan ha särskilda behov på grund av tidigare upplevelser. Barn i flyktingfamiljer kan t.ex. ha upplevt traumatiska händelser och till följd av det ha ett stort behov av stöd och behandling.

Nödvändig läkarvård

En annan situation som faller under begreppet “brister i omsorgen” är att vårdnadshavaren utsätter barnets hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom att inte se till att barnet får lämplig läkarvård. Det kan gälla när vårdnadshavaren motsätter sig en nödvändig medicinsk behandling, t.ex. en operation, blodtransfusion eller medicinering. Det kan även röra sig om barn som har ett funktionshinder vilket fordrar särskild behandling eller träning för att barnet i framtiden skall kunna leva ett så bra liv som möjligt och dess utveckling inte skall äventyras (prop. 1989/90:28 s. 108).

Det är viktigt att föräldrarna noga informeras om de följder som kan bli aktuella om ett barn inte får nödvändig läkarvård. Det är också viktigt att föräldrarnas synpunkter på alternativa behandlingar noga beaktas.

Övrigt

Brister i omsorgen kan även föreligga om barnet inte behandlas på ett adekvat sätt i förhållande till sin ålder. Det förekommer att föräldrar behandlar relativt stora barn som om de var mycket små vilket hindrar deras utveckling. För lite omsorg i förhållande till barnets ålder kan å andra sidan också innebära brist i omsorgen.

En omsorgsbrist som även berörs under rubriken “Annat förhållande i hemmet” är då barnet lämnas till andra och miljön där barnet vistas är otillfredsställande. Underlåter vårdnadshavaren att flytta barnet från den skadliga miljön, kan det innebära en omsorgsbrist (prop. 1989/90:28 s. 108). Andra gånger kan de hem dit barnet lämnas i sig erbjuda goda förhållanden, men vårdnadshavaren lämnar barnet i olika miljöer i en sådan omfattning att det kan bli skadligt för barnet. Det utmärkande för en sådan situation är att barnet utsätts för ständiga flyttningar. En liknande situation föreligger enligt Socialstyrelsens uppfattning om barnet visserligen vistas i det egna hemmet, men det ständigt är nya personer som tar hand om det. Barnet kan då riskera att inte få trygghet och kontinuitet och en möjlighet att knyta an till en eller ett par vuxna.

Annat förhållande i hemmet

Med uttrycket “annat förhållande i hemmet” avses bl.a. fall då missförhållandena i hemmet inte i första hand beror på vårdnadshavaren själv utan på t.ex. en sambo till denne. Det kan vidare vara fråga om förhållanden där en förälder inte alls knyter an till sitt barn eller där föräldern lever i en sjuklig symbios med barnet (prop. 1989/90 s. 108).

Svårartade relationsstörningar mellan barn och förälder eller annan fostrare kan innebära en mycket allvarlig risk för den unges hälsa, t.ex. genom risk för självmord, eller risk för den sociala utvecklingen genom att den unge söker sig hemifrån. Oberoende av orsaken till relationsstörningen kan ett vårdbehov föreligga på grund av störningen. Det behöver således inte föreligga i mer traditionell bemärkelse konstaterbara missförhållanden i hemmet eller i den unges eget beteende. Relationsstörningen i sig kan utgöra “ett annat förhållande i hemmet” som bedöms vara skadligt för barnet.

Det behöver inte vara vårdnadshavaren som utsätter barnet för missförhållandet. Eftersom vårdnadshavaren har ansvaret för barnets förhållanden skall denne även se till att barnet inte utsätts för övergrepp, vanvård etc. av andra. Underlåter eller brister vårdnadshavaren i sitt ansvar för att barnet har tillfredsställande förhållanden, kan en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling relateras till vårdnadshavaren.

Regeringsrätten har prövat ett mål (RÅ 1990 ref 97), som avsåg en 16-årig pojke som ­ på grund av allvarliga relationsstörningar mellan pojken och dennes föräldrar ­ var placerad i familjehem med stöd av LVU. När Regeringsrätten prövade frågan om upphörande av vården förelåg inte längre de ursprungliga missförhållandena i hemmet. Pojken vägrade emellertid att flytta hem och han uttryckte mycket negativa känslor mot sina biologiska föräldrar. Stora ansträngningar hade gjorts för att få honom att acceptera kontakt med föräldrarna. Ytterligare försök i den vägen bedömdes innebära en påtaglig risk för pojkens hälsa och utveckling. Hans inställning till kontakt och hemflyttning var konsekvent och väldokumenterad. Regeringsrätten fann att oberoende av vem som kunde läggas relationsstörningen till last så var den ett faktum. Den ansågs medföra en påtaglig risk för pojkens hälsa och utveckling, och risken var att hänföra till förhållandena i pojkens hem. Regeringsrätten fann att behov av vård med stöd av LVU fortfarande förelåg.

När föräldrarna har för avsikt att placera barnet utomlands

Föräldrabalken ger vårdnadshavaren rätt att bestämma var den unge skall bo. En del föräldrar av utländsk härkomst vill ibland skicka sina barn till hemlandet för bl.a. äktenskap.

När barnet är svensk medborgare gäller svensk lag för äktenskapsålder samt att äktenskapet naturligtvis skall vara frivilligt. Om hemsändning till ett ursprungsland för äktenskap mot den unges vilja blir aktuell för en svensk medborgare, bör detta enligt Socialstyrelsens uppfattning kunna utgöra grund för vård med stöd av LVU med åberopande av annat förhållande i hemmet.

Barn som inte vistas i Sverige

Har den unge tillfälligt lämnat landet eller förts ut ur landet kan han ändå anses stå under sin vårdnadshavares ansvar. Ibland kan den unge medvetet ha förts ut ur landet för att förhindra att den unge omhändertas eller bereds vård.

Ett beslut om vård med stöd av LVU kan fattas även om den unge inte vistas i landet, men det måste finnas någon kommun som är behörig att ansöka om vård. Sverige har dock inte någon möjlighet att verkställa ett beslut så länge som den beslutet rör befinner sig i utlandet.
Till Kapitel 5

Innehåll Förkortningar Inledning Referenslista Sökordsförteckning

I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets föreskrifter och allmänna råd.

* Föreskrifter är bindande regler.
* Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen.

Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd.